En katts bekännelser

Igår kom jag hem. Äntligen.

Allting började för ungefär tre veckor sedan. Min matte gick upp mitt i natten och gjorde konstiga ljud och tog sig på magen hela tiden. Hela förmiddagen låg jag i soffan och avvaktade. Någonting var skumt. Helt plötsligt hämtade husse den där hemska buren och tvingade in mig där. Och så fick jag åka till kattmormor och kattmorfar. Ja, det är väl ok att vara där, de bor i en stor lägenhet med många fönster och har en balkong där jag kan ligga och spana. Men helst vill jag ju hoppa ner från balkongen, den är ju på första våningen men jag är snäll och ligger fint och spanar på duvor.

Som sagt, igår gjorde jag så storstilad entré i mitt hem. Men ve och fasa! Något luktade konstigt och det fanns en massa grejer hemma som jag inte kände igen. Och sen såg jag en konstig lite varelse. Vad var nu detta?! Ja alltså jag har ju sett sådana förut, de är nästan som källingar. Fast mer skrynkliga och utan päls. Men de skriker och gnyr ibland och det tycker jag inte om. Nä jag måste UT. NU!

Matte tvingade mig att nosa på den konstiga källingen. För att vara snäll gick jag fram och nosade försiktig. Så, släpp ut mig nuuuuuu! Efter några timmar blev jag hungrig och tänkte att nu har nog källingen försvunnit. Men nej, hon var kvar!!! Hmm....och inatt låg hon mellan matte och husse. Jag låg i mattes garderob som vanligt. Ingen som kan störa mig där. Ha ha...

Suck....tänk när det bara var jag och matte i den där lilla lägenheten. Då fick jag ligga på hennes huvudkudde och hon hade bara tid för mig. Sen kom HAN. Och helt plötsligt skulle det flyttas och hållas på. Hmpf...nåja nu bor jag i alla fall i en trea i Västra Hamnen och det senaste året har de ju fattat att jag visst kan vara ute precis som grannkatterna. Jag är dessutom mycket smartare än den där dumma raskatten som går runt och kelar med alla. Korkat tycker jag. Man måste vara på sin vakt ju.

Nä nu måste jag nog gå en promenad och fundera över det senaste dygnet. Jag är fortfarande lite i chocktillstånd. Men kanske den lilla källingen är helt ok ändå. Bara hon inte skriker....






Återkommer.


/Linus