Och jag då? Jo, kroppen börjar att återhämta sig. Jag har inte ont någonstans och jag kan promenera hyfsat bra nu. Men magen den hänger och slänger fortfarande och ja, det är väl bara att inse att det kommer att ta tid att gå ner i vikt. Man känner sig så konstig, man har ingen gravidmage att visa upp men är ändå fortfarande lite tjock, ha ha...Kanske lite extra jobbigt den här årstiden också när man bara ser smala, bruna människor här i Västra Hamnen. Ja ja, men jag har faktiskt fött barn tänker jag!
Isabelles säng, bäddat med mjukaste Lexingtonlakan. Kan verkligen rekommenderas!
2 kommentarer:
Åh så ljuvlig hon är... :-)
Vet känslan. Man förbannar sin mage, haha. Nu har ju inte jag varit gravid men jag har gått upp 6 kg på 2 mån sen jag började med mina antideprisiva. Så det är bara att trampa på. Våra magar blir nog fina igen! ;-)
Ja det känns som att varje del av kroppen drar ihop sig i smärta vissa gånger under dagen. Jag har ju gått igenom uppbrott förut men det här tar priset.
Men jag håller stadigt blicken fäst på mitt mål: Total återhämtning och min egen styrka. Skam den som ger sig!
Jag skrev ett mail till dig på bröllopsguiden nyss. :-)
Skicka en kommentar