Är det bara jag eller har ni också råkat på de där människorna. De som aldrig hälsar. Du kan gå förbi dem flera gånger varje dag år efter år men de stirrar bara med glasartad blick rakt igenom dig. Alltså. Jag blir koko på sådant. Ska jag hälsa eller inte? Tja vi har ju bara bott grannar i sex år!!! Så ja, jag tycker det tillhör vanlig hyfs att hälsa men hur dum känner man sig när personen i fråga bara tittar upp och säger....nada.
Den senaste i denna lilla skara är en förälder som jag brukar råka på dagis. Hon är säkert superstressad men nu har vi gått om varandra varje dag i en månad. Jag kommer in i hallen, hon är på väg ut. Jag i rosa Uggs och rufsigt hår i tofs. Hon i slätkammad svans och praktisk jacka.
Jag: Hej hej!!
Hon: .........bara glasblicken och en stel min
Amen va f-n.....Vad är problemet? Tror de att de är förmer än andra eller att ta in omgivningen ingår helt enkelt inte i deras värld? Nä, bu för er som inte hälsar!
P.S Om jag inte skulle hälsa någongång beror det på att jag ser så dåligt och inget annat. Men det gills inte som ursäkt om man står en halvmeter ifrån.
1 kommentar:
Hahah jag vet! Eller det här: man har pratat flera gånger när hundarna leker men sen ändå hälsar man inte. What's up with that liksom? Men jag har nu bara börjat att skratta åt fenomenet ;)
Skicka en kommentar